Etapp 2:
Elfenbenskusten - Övre Volta (Numera Burkina Faso)
Elfenbenskusten - Côte d'Ivoire
Klockan 1730 körde vi så fram till Elfenbens-kustens gränsstation. Passen fram, fylla i inresekorten. Gränspolisen höll till i en palmbladstäckt palaverhydda. Korrekta, välklädda och hjälpsamma. "Mammas namn på den raden, Pappas på den. Födelsedatum här, födelseplats där". Ganska jobbigt med tanke på vår ytterst begränsade franska. Varför mammas och pappas namn skall deklareras vet jag fortfarande inte men det hängde med genom alla länderna vi passerade.
Efter en halvtimma bar det iväg till tullen. Även här möttes vi av ett korrekt uppträdande, om än något byråkratiskt. Tulltjänstemannan urskuldade sig ofta med att han var tvungen att göra sitt jobb. Vi fick betala 10 dollars mot kvitto för ett dokument på fordonet som skulle avlämnas vid gränsen då vi åkte ut ur landet. Detta dokument fick vi visa vid de talrika vägspärrarna i västra Elfenbenskusten. När formaliteterna var överstökade kunde vi ge oss iväg - det hade börjat att bli mörkt.
De närmaste tre-fyra timmarnas körning skulle visa sig var något av de värsta vi fick uppleva på hela resan. Maken till usel väg hade ingen av oss någonsin skådat. Hade vi vetat om vägens beskaffenhet hade vi slagit läger vid gränsstationen och avverkat den biten i dagsljus.
Vägen var smal och slingrig med tät djungelvegetation på båda sidorna. Djupa hål tvärs över vägen, fyllda med en halv till en meter vatten. Det var att ta bra sats i mörkret och hålla tungan rätt i mun.
Stora stenblock låg tvärs över vägen på flera ställen, den hade bitvis svåra skador från regnperiodernas myckna regnande. Vi stannade ibland, klättrade ur och inspekterade.
"Det går ju bara inte, det här. Det är omöjligt."
Men vi resonerade som så att andra hade bevisligen passerat så det måste gå. Det gjorde det också, men inte mer heller. Ibland höll bussen på att falla över på sidan.
Här yttrade Anita för första gången sina bevingade ord: "Detta kommer aldrig att gå väl. Vi kommer nog aldrig till Eslöv."
Men det gick och sent omsider kom vi till Danané där vi skulle söka upp Polismästaren för att få våra pass stämplade. Polisstationen låg på en liten gata i utkanten av den lilla staden. Vi fick fråga oss fram och med våra ytterst begränsade kunskaper i det franska språket var det inte lätt att finna den.
Klockan hade nu blivit 2030. Skulle vi klara vägsträckan till Man innan vi slog läger? Distansen skulle var 79 kilometer och enligt kartan skulle vägen vara bra. Allvädersväg, stod där, men en eller flera belagda filer. Vi borde klara det på 1,5-2 timmar. Jo, pyttsan! Här kom vi för första gången i kontakt med vad som skulle bli vårt största gissel genom Afrika: tvättbräde. Vägen var svårt korrugerad och bilen skakar, skramlar och väsnas. Timma efter timma, mil efter mil. Bilen lider och vi med den.
I två timmar stod vi ut sedan var vi tvungna att stanna. Vi hade då inte tillryggalagt ens hälften av vägsträckan mot Man. Länge sökte vi efter ett hål i den täta vegetationen som kunde lämpa sig som campingplats, utan att lyckas. Djungeln var som en mur på båda sidor om vägen. Till slut stannade vi vid vägkanten.
Vi satt en lång stund och stirrade ut genom fönstren, lyssnade efter ljud. Vilda djur och fientliga negerstammar hade vi hört talas om. Vegetationen var tät och mörk och kunde ju dölja allehanda farligheter. Inget märkligt hördes eller syntes emellertid och vi beslutade oss för att denna plats var så god som någon.
Fram med kvällsmat - bröd, burk skinka och burk sardiner i olja. Till detta en flaska Champagne. Vi skulle ju fira att vi lyckats ta oss ut ur Liberia!
Innan vi gick till kojs kontrollerade vi dock mycket noga att vi låst och stängt alla fönster och dörrar. Man kunde ju inte vara helt säker i detta grannskapet.
Vi hade varit på väg i hela 15 timmar och avverkat 500 av de 7200 kilometerna vi hade till Medelhavets kust. Inte dåligt.
Photo 1 
Photo 2 
Photo 3 
Andra dagen.
Vi vaknade klockan fem på morgonen av lastbilar som dundrade fram på tvättbrädet utanför våra fönster. Vi hade överlevt vår första natt i den regnskogstäta afrikanska vildmarken. Det visade sig, när ljuset kom, att vi hade parkerat längs vägkanten mitt i ett stort träsk. Den enda växtligheten var ett tätt band av träd och buskar i diket. Vi hade enkel frukost till tonerna av de morgonpigga paddornas kväkande.
För den händelse vi hade glömt gårdagens skak och skrammel på den korrugerade vägen så blev vi pinsamt medvetna om det så snart vi rullade ut på vägen igen. Det tog oss två timmar att avverka de återstående två milen till Man denna morgon.
"Det kan ju inte fortsätta så här. Det måste bli bättre framöver", resonerade vi.
Hade vi vetat vid den tidpunkten vad vi hade framför oss så undrar jag om vi inte hade vänt om, åkt tillbaks till Liberia, sålt bilen och tagit flyget hem.
När vi rullade ut på asfalten just söder om Man drog vi lättnadens suck. Nu var det slut, vägen skulle bli bättre. Enligt vad vi kunde utläsa av kartan skulle det vara asfalt framöver, åtminstone till Ouagadougou i Övre Volta. Detta var icke fallet. Redan 140 kilometer efter Man tog asfalten slut, tvättbrädet tog vid och varade ända fram till Daloa.
Trasiga hjullager
Nästa dags förmiddag spenderade vi i Bouaké. Vi hade ju betalt hotellrummet till klockan 1200! Vi hade upptäckt missljud från höger bakhjul och antog att det var stötdämparen som ledsnat på livet efter den omilda behandlingen på tvättbrädet under gårdagen.
Volkswagen-försäljaren hade lagt ner och stängt sin butik och om vi önskade kunde vi beställa reservdelar från Abidjan, Elfenbenskustens huvudstad. Vi fann istället en stötdämpare för en Toyota lastbil med samma slaglängd vilken vi köpte för $47.
En dusch på hotellet, samtal med Sverige (som för övrigt kopplades direkt), en god lunch, så bar det iväg. Vi gjorde några fruktlösa försök att finna gummibussningar och bultar till stötdämparna på vägen ut.
Ferkéssedougou nästa!
Vägen till Ferkéssedougou var rak och fin, behaglig asfalt, nästan nylagd. Om det fanns några vilda djur längs denna sträcka så doldes de av det flera meter höga vassliknande gräset som kantade vägen. Vi såg inte till några vilda djur här heller men det gjorde inget, huvudsaken var att vägen var jämn och fin.
Vid tretiden på eftermiddagen anlände vi till Ferkéssedougou, eller Ferké som det kallas. I vår preliminärplanering skulle vi egentligen ha hunnit hit på kvällen den andra dagen och tagit oss ett par dagars ferie här. Det blev inte så på grund av de korrugerade vägarna och när vi såg hur smutsigt och rörig Ferké var, så gladde vi oss åt att vi tagit ferien i Bouaké.
Här skulle vi i vart fall serva bilen och fann till slut en bensinmack med brygga. Byta högra stötdämparen, dra alla bultar som lossnat samt smörja. När vi fått upp bilen och inspekterade underredet gjorde vi en god upptäckt och en dålig upptäckt.
Den goda upptäckten först. Högra stötdämparen var inte trasig, den hade endast lossnat från sitt fäste. Detta var åtgärdat med några enkla handgrepp.
Så den dåliga upptäckten. Då vi jackat upp bakvagnen fann vi att det hade blivit rejält med glapp i bakhjulslagren. Något glapp fann vi också i framhjulen men eftersom de är justerbara var de lätt åtgärdade. Men bakhjulslagren! Vi hade inte tagit några extra med, de var ju helt nya.
Hur skulle vi lösa detta? Ganska snart fick vi veta att vi inte kunde få några nya lager i Ferkéssedougou. Närmaste stad, Bobo-Dioulasso låg 230 kilometer därifrån och det sades oss att det inte var troligt att vi skulle finna några lager där. Fransmännen kör ju bara franskt! Nästa sannolika plats var Ouagadougou, huvudstaden i Övre Volta. Dit var det 584 kilometer.
Att åka tillbaka tilltalade oss inte. För övrigt fanns det ingen Volkswagenförsäljare i Bouaké, det visste vi redan. Kvar står Abidjan, nere vid Elfenbenskustens kust, dit kunde man ta sig med tåg. Frågan var då: skulle Mats åka dit, köpa lagerna och åka tillbaks?
Här uppstod genast ett par problem.
För det första hade vi inte antecknat numren på de aktuella lagerna och därför skulle vi bli tvungna att plocka isär bakvagnen, ta ut lagerna för att Mats skulle kunna ta med dem som prov. Detta skulle i sin tur innebära att Anita och jag skulle få bo i bussen på en verkstad i minst tre dagar. Detta tilltalade varken mig eller Anita.
För det andra skulle Mats få sitta i minst två dygn på ett tåg för dyra pengar.
För det tredje var det inte alls säkert att han skulle ha funnit vad han sökte. Skulle han då återvända tomhänt eller försöka finna ett par lager på annat håll? Kanske skulle han då få åka tillbaka till Buchanan där vi kom ifrån?
Vi beslöt oss efter mycket argumenterande att chansa på Bobo-Dioulasso, och om det inte lyckades, Ouagadougou. Risken var uppenbar: skulle vi fastna i bushen?
Låt oss köra ut ur Ferkéssedougou och leta upp en bra campingplats, plocka fram grillen, grilla de fina biffarna vi köpt i Boauké, äta dessa med en flaska rödvin, kaffe avec, och diskutera saken under gemytliga omständigheter.
Sagt och gjort. Två timmars körning på de grova tvättbrädet på vägen mot Övre Volta orkade vi med. Tillika hade underlaget förändrats sen sist vi körde på grusväg och varje förbipasserande lastbil, vilka körde mycket fortare än vi, drog upp ett nästan outhärdligt dammoln. Vi fann ett lämpligt sidospår och kom så småningom fram till en öppen plats där vi stannade för natten. Platsen var översållad med kospillning men det var raskt undanstädat med en spade. Fram med grillen och igång med matlagningen.
Denna kväll, när vi satt där vid vår fotogenlykta, hörde vi trumspel från byarna runtomkring. Vi hörde något som lät som sprakande eld i skogen och såg himmelen upplyst långt borta. Vi hörde många märkliga ljud i mörkret omkring oss men antog, eftersom ljuden ofta var blandade med råmanden, dessutom var ju marken full av kospillning, att det bara var helt vanliga kreatur. Många gånger lät vi ljusstrålen från ficklampan svepa över den öppna platsen utan att upptäcka något märkligt. Anita hade dock för säkerhets skull placerat sig strategiskt så, att hon snabbt kunde skutta in i bussen skulle detta visa sig nödvändigt.
Det var onekligen både lite kusligt och intressant.
Denna dagsetapp blev lite mager. Vi startade inte förrän klockan tolv ifrån Bouaké. Det blev 235 kilometer på sex timmar.
Var är de vilda djuren?
Vid uppvaknandet nästa morgon var vi överens om att ingenting hade uppkommit under gårdagskvällens diskussioner som gav oss anledning att ändra på beslutet att fortsätta.
Vi hade alla sovit gott och inte heller här blivit överfallna av vildar, vilda djur eller mygg. Mygg fanns det gott om men eftersom vi hade tejpat myggnät för de öppna fönstren så stannade de utanför bussen och besvärade oss inte.
Efter en lätt frukost körde vi återigen ut på vår kära tvättbräda. Man vänjer sig snart vid skakandet och får för sig att huvudvägar skall se ut och låta sådär.
"Aha, tvättbräda! Då är vi på stora vägen!", lät det ofta. Vi körde mot gränsen till Övre Volta. Det kunde inte vara mer än tre-fyra mil dit.
Vi skakade oss fram till gränsstationen i Ouangolodougou (icke att förväxla med Ouagadougou) och klarade utklareringen utan palaver. I bagaget hade jag stoppat något som skulle vara något av det mest användbara på hela resan, nämligen ett gott förråd av franska artighetsfraser. Dessa skall man kunna, resten av franskan kan man klara sig utan.
Det tar ett tag innan man kommer underfund med att fransktalande folk springer omkring och säger "Ca va?" till varandra och svarar med - "Ca va!".
Gränsstationen låg 30 kilometer innan den egentliga gränsen. På vägen dit gjorde vi en av våra mera sällsynta avstickare för att bese en turistattraktion. En skylt med texten "KAURA Mosquée 17 siècle" fångade vårt intresse. Kunde det vara så att Afrika redan på den tiden byggde så stora byggnader? Detta måste undersökas. Moskébyggnaden var en svart och osymmetrisk lerhydda, större än de andra med pinnar instuckna i tinnarna.
Vi hade inte mer än stannat bilen förrän vi blev praktiskt taget överfallna av ett stort antal barn, både pojkar och flickor. De var inte helt ovana vid turister och tiggde med en stor skicklighet, inte helt olik det som kan åstadkommas på andra mera kända ställen i världen. De var påträngande som envisa flugor. Det var skönt att komma därifrån.
Gränsen mellan Elfenbenskusten och Övre Volta representerades av floden Léraba och passagen gick via en lång, smal enfilig bro. Därifrån är det 23 kilometer till Övre Voltas gränsstation, Niangoloko. Vägen dit, fortfarande laterit, var något bättre än sista biten i Elfenbenskusten.
Vid Övre Voltas gränsstation blev det plötsligt brått. Framför oss stod en tysk turistbuss med ett trettiotal passagerare. Reseledaren var i full färd med att avsluta förberedelserna med passagerarnas pass och övriga handlingar. Tänka sig den övrevoltiska gränspolisen stämpla alla dessa pass och föra in uppgifterna i sin stora liggare. Det skulle ta timmar!
Vi fick brått med våra pass och papper. Nytt inresekort att fylla i. Mammas namn, pappas namn, födelsedatum och födelseplats. Det blev kapplöpning till gränsstationsbyggnaden mellan reseledaren och mig. Jag vann men bara för att finna gränsstations-personalen sätta sig till golvs för att äta lunch.
Det var lustigt att se dessa myndighetspersoner, snyggt klädda i sina uniformer, sitta i en ring runt den gemensamma grytan ätande ris utan redskap, med bara händerna.
Efter en timmas lunch och tålmodig väntan fick vi passen stämplade och kunde fortsätta. Vi var nu officiellt i Övre Volta.
Photo
----o----
Övre Volta - Bukina Faso
Vegetationen hade nu glesnat betydligt. Det var torrperiod - gräs och buskar var gulbrunt torra. Små byar på ett tiotal hus, mestadels placerade i en ring med murar av vass eller lera mellan boningshusen låg utspridda i det platta landskapet oftast inom ett par hundra meter från vägen. Kor, getter och åsnor promenerade löst omkring och betade. Pärlhöns sprätte i de nyligen skördade åkrarna. Bomullsskörden var i full gång, bomullsdrivor vita som snö låg utplacerade kring byarna, klara för avhämtning.
Kvinnor, med barn i ett knyte på ryggen, påtade i jorden med primitiva redskap. "Ca va?" En hälsning genom fönstret då vi passerade möttes av ett glatt "Ca va!" tillbaks, ackompanjerat av glada skratt och tillrop. Ännu inga oljud från bakhjulslagren. Vi skramlade vidare på tvättbrädet mot Bobo-Dioulasso.
Vegetationen längs vägkanten var inte längre så kompakt och vi körde långa sträckor med ena hjulet i diket, bilen lutade som en segelbåt i sidovind. Vassa buskar repade den längs sidan, men vad gjorde det, vi skulle till Ouagadougou med våra bakhjulslager.
Utanför Banfora stötte vi på vägarbeten. Vägarbetare med stora väghyvlar och andra vägmaskiner. Vad är detta? Kan det vara så att vi skulle få nylagd asfalt framöver? Det stod det ingenting om i kartan.
Jojomen! Efter Banfora kom asfalten. Bred och jämn, helt nylagd. Oj, vad skönt. Chanserna att nå Ouagadougou med våra bakhjulslager ökade betydligt. Ännu inga oljud. Bobo-Diolasso - rikets andra stad och främsta industricenter. Bensinmacksföreståndaren i Ferkéssedougou hade rätt. Inte fanns det en Volkswagen verkstad i denna stad! En veckas väntetid om vi ville beställa med flyg från Abidjan.
Ouagadougou nästa!
Klockan hade hunnit bli sent på eftermiddagen och vi beslöt oss för att snarast finna en campingplats. Campingplats låter högtidligt och välorganiserat men i vårt fall betydde det endast en någorlunda skyddad plats där vi kunde stanna för natten. Det enda skyddet vi sökte var skydd för oljudet från passerande lastbilar på vägen. I övrigt fick vad som helst duga. En tröst var att efter Ouagadougou skulle vi få 140 kilometer av asalterad väg, detta enligt kartan och det stämde.
Vi hade väl avverkat halva den återstående sträckan när vi stannade för natten.
Det verkade som om alla öppna platser i den delar av världen är täckta av kospillning. Fram med skyffeln! 289 kilometer denna dagen. Inte dåligt med tanke på alla stopp vid gränsen och sökande efter reservdelar i Bobo-Dioulasso.
Ouagadougou
Den 19:e december 1979 klockan 11.50 kom vi till Ouagadougou. Fjorton mil från Bobo-Dioulasso hade asfalten tagit slut. Resten var korrugering - tvättbräda. 15-20 kilometer i timmen. Vårt tålamod började vid det här laget ta slut. Detta evinnerliga skakande och skramlande. Det må väl för alla glödheta ta slut snart!
Väl inne på Ouagadougous asfalterade gator hade vi snart glömt detta och allt kändes bättre. De dåliga hjullagerna hade klarat sig. Ännu inga missljud hördes. Vi hade klarat det! Problemet var bara att finna ett par nya och att få dom monterade. Skulle vi finna hjullager till en tysk Volkswagen i en före detta fransk koloni i denna gudsförgätna stad i mörkaste Afrika på randen till Sahara? Det var den stora frågan. Vi höll tummarna.
Vi var helt eniga om att bakhjulslagerna måste bytas innan vi fortsatte. Vi hade ännu inte nått fram till öknen, än så länge hade vi bara varit på väg fram till den. Framöver skulle civilisationen successivt avta, chanserna att finna reservdelar skulle avta med den. Här eller aldrig. Fanns de inte här fick vi beställa någonstans ifrån och vänta. Kanske en vecka eller mer. Det bästa vi kunde göra var att ta in på ett hotell, duscha, ta en kall öl i baren och därefter äta en god och närande fransk lunch. Avec. Det rådde ingen oenighet om detta förslaget. Ouagadougou! Vad döljer sig bakom detta fascinerade namn? Ouagadougou, var har du varit i hela mitt liv? Som sjömän var vi kanske ursäktade för att vi aldrig hade hört detta stolta namn.
I boken läste man följande om Ouagadougou: Huvudstad i Övre Volta. Invånarantal 150.000. Modern stad som växt upp framför allt sedan järnvägen till Abidjan färdigställts 1954. Har anor från Moddi-Imperiet på 1500-talet. Hotell, restauranger, underhållning och pittoreska marknader.
Photo 1 
Photo 2 
Photos 3-4-5 
Vad är Ouagadougou för oss nu så här efteråt? Ja, först och främst föreföll det som om alla de 150.000 invånarna åkte moped, alla på en gång. På franska blåa Peugeot-mopeder som alla såg likadana ut. Ouagadougou var ett myller av ouagadougouianer på moped inbakade i en tung, dammig kvalmighet som fick oss att må illa. Det var en myllrande marknad full av folk, sopor, flugor och smuts. Det var gamar som plockade upp rester i tredje eller fjärde sorteringen. Ouagadougou!
Mitt i alltihopa låg Hotell Central. Fransk restauratör, vita dukar på borden, uteservering. Utmärkt mat, främst grillat kött. Förnämliga viner. Betjäning helt utan anmärkning. En oas. I Ouagadougou uppmätte vi den högsta temperaturen på hela resan: 37 grader C. Fransmän och befolkning i franska kolonier har en sak gemensamt, de har siesta och stänger sina förrättningar 12.30 och har stängt till 3. Detta gällde också den libanesen som ägde Volkswagen- verkstaden. Vi hade således gott om tid att njuta av lunchen. Det blev till och med tid över till lite vila på rummet. Klockan 3 prick stod vi vid dörren till Volkswagenverkstaden.
Den svarte verkmästaren, elegant med moderna rektangulära glasögon på nästippen försäkrade att det inte var några problem, lager fanns och själva bytet var en bagatell. Vid 15.30 tiden på eftermiddagen med bakvagnen sönderplockad, upptäckte verkmästaren att han hade misstagit sig, de kunde inte hitta några lager på sitt lager.
Lätt förtvivlat bad jag dem kolla en gång till, detta kunde bara inte vara sant. Det var sant, det fanns inga lager på deras lager. Den libanesiske ägaren, en av de miljontals libaneser i Västafrika, stöttepelare i den västafrikanska handeln och ekonomin, tröstade: "Det är försent att göra något idag men i morgon finner vi lager på stan. Det finns lager på stan." Nästa dag, vid halv tolv tiden, stod det klart: denna libanesiske affärsmannen hade misstagit sig.
Det fanns inga lager på stan. Bilen stod uppställd på bockar, bakvagnen isärplockad. Modfällda gick vi tillbaka till hotellet och drack en kall öl i värmen. Däremot, sade han att han hade en köpare till bussen. Han betalar en miljon åttahundra tusen CFA-franc. Han skulle till och med kunna gå upp till två miljoner! Tiotusen dollars, fyrtiotvå tusen kronor! Jag slår till.
"Det kan du inte", sade Mats. "Det är ju för nesligt, vi har sagt till alla att vi skall igenom öknen. Vi kan väl inte lägga av innan vi ens har kommit fram till den."
Jag menade att allt vi sagt var att vi skall fira jul i Tamanrasset. Jag säljer bilen, bjuder på resan till Tamanrasset PLUS en julmiddag där, så bör saken vara klar. Och för övrigt finns inga hjullager i Ouagadougou.
Jag var medveten om att min argumentering var svag. Visst hade det varit nesligt att ge upp."OK, sade jag, jag skall göra ett försök till." Jag drack upp min öl och gick ut på stora affärsgatan och frågade första bäste vite man jag mötte: "Säg, ni vet väl möjligtvis inte var jag skulle kunna finna bakhjulslager till en Volkswagenbuss?" Döm om min förvåning när har sa att det var just vad han gjorde, det. En stor fransk firma i konstruktionsbranchen, i utkanten av stan, som höll på att bygga vägar för den Övre Voltiska staten, hade Volkswagen som firmabilar. De har en egen verkstad och egna reservdelar. Jag åkte dit och talade med direktören. En från min sida, mycket stark dramatisk verbal framställning där mina stora sorgsna hundögon spelade en framträdande roll fick direktören att vekna. Det var ju trots allt jul!
Att dessa $10 lager kostade $47 per styck spelade i det ögonblicket mindre roll. Libanesen visade stor förvåning när jag visade honom de nya lagerna. Jag som främling i stan hade lyckats med vad han hade misslyckats med. Vid det laget hade det blivit så sent på eftermiddagen att de inte hann klara hopsättningen, klockan 10 nästa förmiddag, sade han. Jag hade missat lunchen och var hungrig. Den kvalmiga luften hade fått oss alla att må illa. Vi gick tillbaks till hotellet. Mats och jag klarade vårt illamående med ett rejält glas kolsuspension men Anita fick gå till sängs.
Mats och jag duschade, och åt middag ute i trädgården. Där träffade vi en ytterst märklig Ouagadougouiansk professor och hans broder. Vi hade en trevlig kväll med dem. Jag fick en amulett i form av en jordnöt av professorns broder, som ett minne av kvällen.
Just före tolv nästa dag var bussen klar och räkningen betald. Jag protesterade högljutt när den kom. Libanesen begärde $70 per lager! Detta är utpressning sade jag. Han gick då ner till $47 och sade att han blev tvungen att betala mellanskillnaden ur egen ficka. Jag betygade min tacksamhet för denna flotta gest.
Efter en sista dusch på hotellet, räkningen betald, kunde vi så äntligen komma iväg. På utfarten mot Niamey stannade vi för att tanka, för första gången sedan vi startade vår resa. En mycket förvånad ung bensinmacksbetjänt fyllde 150 liter i bilen. Bäst att kolla, kanske tanken läckte undertill!
På väg igen
Första biten mellan Ouagadougou och Niamey var asfalterad ca 135 kilometer. Här gick det undan. Nya hjullager!
Efter de 135 kilometerna kom vi åter in på vår kära tvättbräda. Kryper fram med 15-20 kilometer i timman. Ena hjulet i diket och de andra på vägen. Skak och skrammel, timma efter timma. Här passerar vi den 5:e uppbrunna Volkswagenbussen längs vägkanten. Återigen en som inte hade klarat det. Bäst att lägga eldsläckarna mer strategiskt lättillgängligt.
Vi tyckte att vi hade missat så mycket körtid i Ouagadougou att vi borde ta igen detta. Klockan var halv 10 på kvällen innan vi slog läger. 7,5 timmars körning - 312 kilometer.
Photos 1-2-3-4 
Photo 5 
Krokodil – ett skådespel
Klockan halv nio nästa morgon bar det iväg igen. Vi hade vaknat en aning sent men hunnit byta olja, tvätta luftfiltret och städa i bussen. Det tog tre timmar att avverka de fem milen vi hade kvar till gränsen.
Förbannade tvättbräda, skak och skrammel. Ena hjulet i diket och det andra på vägen. Ibland tycktes vägen bättre på vänstersidan, ibland på högersidan. Vi kryssade fram och tillbaka. Vi hade tejpat springorna till alla dörrarna för att slippa få in damm. Bilen rev upp ett stort moln bakom oss.
Vilda djur!" skrek Mats. "Var? Var?" skrek vi. Mats stannade bilen och sprang ut. "Där!”, skrek Mats och pekade åt höger. Där långt borta, bakom buskar och träd syntes två babianer som snabbt sprang och gömde sig i buskaget. Vi såg bara skymten av dem, och för ett så kort ögonblick att vi enades redan där om att p.g.a. tveksamheten vad gällde vildheten, (det kunder ju ha varit getter), så skulle inga anteckningar göras i protokollet över vilda djur.
I en turistbroschyr läste vi om en helig krokodil som skulle finnas till allmänt beskådande i en sjö i närheten. Ingen av oss hade sett en sådan i verkligheten och när det dök upp en skylt i vägkanten med hänvisning till den aktuella sjön tyckte vi att det kunde vara värt en avstickare. "Caiman Sacré 2 km", stod det. Vi hade ju hitintills inte slösat bort någon tid på sightseeing och något kunde vi ju kosta på oss. Dessutom var protokollet över vilda djur tomt.
Precis som på förra stället blev vi attackerade av en mängd tiggande barn så snart vi kommit ut ur bilen. Efter ett par fruktlösa försök att jag bort dem gav vi upp och lät dem hållas. Vi fick hålla hårt om handväskor, kameror och klockor medan vi promenerade ned till den lilla sjön.
Vid sjökanten rådde febril verksamhet. Barbröstade kvinnor och barn nyttjade sjön som tvättinrättning och stod en bra bit ut i vattnet och tvättade. Hur tordes dessa människor stå så oberörda i vattnet med en vild krokodil i grannskapet? Hade vi måhända kommit till fel sjö?
Snart kom några unga män och frågade på franska om vi ville köpa en levande kyckling för 700 CFA franc. Vi blev först en aning förvånade över detta underliga erbjudande men kom snart fram till att det hängde ihop med heliga krokodilen. Om vi inte köpte kycklingen så fick vi inte se den heliga krokodilen. Så var det med det.
Vi köpte kycklingen varpå skådespelet kunde ta sin början. Vår krokodildomptör band ett långt snöre runt ena foten på kycklingen varpå han, under kycklingens högljudda protester, kastade ut den så långt ut i vattnet som snöret tillät. Därpå drog han långsamt in den under mycket flaxande och kackel. Åter kastade han ut kycklingen i vattnet och drog långsamt in den.
Efter flera sådana manövrar lyckades listen; en stor krokodil kom simmande i vattenbrynet mot den hägrande kycklingsmiddagen. När den kommit tillräckligt nära öppnade den sina imponerande käftar och slog igen dem med en smäll. Den påpasslige domptören ryckte snabbt till sig den flaxande kycklingen för att på så sätt kunna använda den flera gånger. Krokodilen lyckades endast bita av kycklingens huvud och ena ben.
När en ung pojke, kanske krokodildomptörs-assistenten, vadade ut i vattnet och med ett stort flin på sina läppar, drog den stora krokodilen i stjärten enades vi om att protokollet över vilda djur skulle förbli tomt. Åtminstone tills vidare.
Utklareringen ut ur Övre Volta gick smidigt.
Artighetsfraserna kom åter väl till pass. Det var några mil mellan gränsstationerna och däremellan passade vi på att äta lunch och lyssna på Sveriges Radio Utlandsprogrammets utsändningar på kortvågen. Den sista veckan sände de julhälsningar till svenskar i utlandet, en halvtimma varje dag. Inga julhälsningar till vilsekomna ökenresenärer idag heller. Kanske i morgon.
Photo
Klimat och natur hade förändrats, det hade blivit torrare i luften, det hade blivit kallare och inget dis längs horisonten. Man såg nu sol, måne och stjärnor dyka upp eller försvinna vid en knivskarp horisont. Man började märka snabba temperaturförändringar. Varmt på dagen medan solen sken, kallt så snart den försvann. Kvällar och nätter var dock ännu inte så kalla att vi hade obehag av det.
Världen är liten. Vid gränsstationen till Niger träffade vi åter den tyska turistbussen och igen blev det kapplöpning med passen. Vi vann igen. En tulltjänsteman ville söka igenom bagaget och vi fick plocka fram resväskor och annat. Sökte efter vapen, sade han. Vi försäkrade att vi inga hade och då slutade han att söka. Han tittade dock misstänksamt på det pistolliknande handtaget till eldsläckaren.
Photos 1-2-3 
Photo 4 
----o----
Vidare till nästa etapp.